FÖRORD
Vi lever i en tid där vetenskap och teknik har gjort enorma framsteg. Den globaliserade och sekulariserade värld som växt fram hyllar individualism, biologisk perfektionism och materiell välfärd.
Kraven på att vara perfekt gäller i lika hög grad för killar som för tjejer. De flesta växer upp med komplex för sin egen otillräcklighet. Dagens vuxengeneration lyckas dåligt hantera de ideal som driver på jakten efter framgång. Det resulterar i att många unga misstror en vilsen och misslyckad vuxenvärld.
Trots att anorexi och bulimi i huvudsak är ett problem bland tjejer finns det bland killar också, men väldigt lite är skrivet om det. Därför har jag valt att skriva om ätstörningar utifrån en killes perspektiv – så som Max upplever det.
Max växer upp med känslan av att vara utlämnad till godtycke och övergiven av sina närmaste. Hans föräldrar är besatta av att fylla hålrummen i sina liv med allt det som ska göra dem framgångsrika. Max ser att han inte passar in i deras tillvaro där allt ska vara perfekt. Han inser till slut att den enda som vill och kan förändra hans livsvillkor är han själv. För Max handlar det om att ta makten över sitt liv. Hans självförakt visar sig vara just den drivkraft han behöver.
I Max värld blir självsvält och drogmissbruk två parallella vägar med samma mål. Max söker en förändring till det bättre, men det är som att det först måste gå riktigt illa…
Ur boken:
”Går du på tå?” Vad svarar Max på det? ”Går du på tå?” Max möter Tindes blick. Där finns ett skäl, där finns ingen illvilja. Hon ser ledsen och besviken ut. “Går du på tå?” Ja, vad hade en som inte gick på tå då svarat?
Max prövar: ”Va menar du?” Tinde ser förvånad ut. ”Nä, tyckte bara det såg ut så.” Så får hon en idé: ”Gå bort till dörren, får jag se.”
Max skäms och blir en aning misstänksam. ”Lägg av. Va då för?” Tinde anstränger sig för att se oskyldig ut. ”Jag vill bara se hur det ser ut.” Max rycker på sina axlar för att visa på hur fånig hon är och hur lite som han bryr sig.
Men inom sig det blå, det kalla och det varma, det är en gas. Förtär, för när den brinner, brinner allt. Varför brinner han då inte upp? Sådär som hänt, som ingen kan förklara. Människor som plötsligt antänds av sig själva. Det händer bara. Max stilla önskan; Snälla, låt det hända mig. Det vore så perfekt. Max vill äntligen få renas.
Om Max nu inte går på tå, bara för att visa henne att hon har fel fast hon har rätt, kommer byxbenen att vika in sig under fötterna – det ser konstigt ut. Han måste alltså gå på tå, trots att han nu verkligen inte borde. Men klarar han det här, klarar han nog vad som helst. Han klarade ju hela vägen till sin skola.
Max vadmuskler är som en elitgymnasts. Själva handlingen, att gå på tå, är inte ansträngande längre. Men nu, med publik som letar efter hans hemlighet, är det en annan sak. Han känner det, han kommer inte undan. Han kan helt enkelt inte gå som vanligt, det vill säga, gå på tå.
Max ser plötsligt hur luften har sitt eget liv. Insekter och pollen, små partiklar glimmar överallt. När han andas följer de med i luften, in och ut. Luften har nu fått en egen massa, en inbyggd tröghet i sig själv. Det känns som att han, mitt i detta flöde, detta tyngda syrekar, när som helst kommer att drunkna.
Max fimpar och låtsas uttråkad och inte särskilt intresserad. Till dörren är det tio meter, men det känns som mycket längre. Rökrutan är full av folk. Ögonvitorna har svarta hål, de har irisar med linser som ställer in sig på detaljer. Allt är skarpt och klart. Visst måste det se konstigt ut, det förstår han nu. Så långsamt, långsamt skärps hans egna sinnen.