PROLOG
Landet Limbo finns här och ingen annanstans. Det finns mellan himmel och helvete, mellan dig och mig, hos var och en som en egen kontinent. Vi lever i det och vi kommer aldrig levande ifrån det. I landet Limbo finns inget annat än att vänta på sin dom. Här finner du dig använd, slängd, utnyttjad, förkastad, glömd, men inte utplånad. Du kan återskapas, du kan återuppstå, det definitiva slutet är inte här, men det är nära. Det troligaste är att du bränns, kasseras, döms, förintas, men du kan ändå hoppas på att ha ett värde, att du är värd att bevara, att du kan försvara din existens. Du kan få en frist, men så till sist – I landet Limbo är du själv din egen läxa, andra läser facit i din död.
Ur boken:
Ingenting går någonsin att hålla hemligt, inte i längden, inte ens för sig själv. Däremot finns en skillnad i vad man är beredd att erkänna. Och hur länge man lyckas bedra sig själv från sanningen.
Max ler åt tanken – han vet så väl, han är expert på att fly sig själv och ändå tänker han så här, som att han inte är i sitt liv, utan ser det utifrån. Hela hans uppväxt har präglats av denna skam, detta äckel över sig själv och sin tillvaro. I gränslöst självförakt har han plöjt fram sitt liv och lögnerna har bildat vallar som kantat hans väg. Dessa vallar döljer idag de mönster hans framfart skapat och gör hans egen orientering svårare.