PROLOG
Stanna inte till, då är du död, bränd, dömd, ute ur leken. För du lever i katastrofens skugga, i väntan på det ögonblick som för alltid rycker dig ur dina banor, ändrar på ditt öde, din framtid och din historia. Du lever där vid kanten, stupet, djupet, med döden jagandes i hälarna. Du tvingas välja dina vägar snabbt för du är på flykt, du hinner inte planera. En karta, om den fanns, skulle ändå inte stämma, för här förändras allt hela tiden. Så du flyr från sammanbrottet, tills du en dag inte orkar fly något mer, då du flåsande stannar för att hämta andan, men då är det redan för sent. Det vet du, då har du redan gett upp, kapitulerat, satt din sista potatis, tagit adjö, lämnat din plats vakant, fått körförbud.
Men än så länge är du ung, stark och naiv nog att tro du kan springa ifrån ditt öde, att du kan lura döden, klara dig från undergången. Men kom ihåg min vän, du befinner dig för alltid vid slutet, aldrig vid början. Ditt slut har ingen början, ändå börjar vi på slutet redan här.
Ur boken:
Gerda har tagit en hink full med kokhett vatten. Hon ska bära in den i ladugården. Då slinter hon på den hala isen som bildats på vägen. Hon ramlar raklång på rygg och får det kokande vattnet över sig. Ingrid springer efter mormor Estrid. Hon bor i en stuga ett par kilometer därifrån. Ingen annan finns att ta hjälp av i närheten. Det tar en stund för Ingrid och Estrid att ta sig hem igen. Under tiden får Vera passa Agda och Albert. Vettskrämda ser de genom köksfönstret hur Gerda ömsom skriker, ömsom jämrar sig i smärtor där hon ligger på den isiga gårdsplanen. Det är som Gerda förvandlats, som hon har blivit förbytt, ersatt av något skrämmande och farligt som de inte vågar närma sig. Byltet därute ser inte ut som deras syster, det ångar om det som en drake och hennes röst har blivit hes, hon låter som en häxa. De står i köksfönstret och gråter av skräck och hjälplöshet.